Snoezelen
Som ett led i vår satsning på ökad livskvalitet, erbjuder vi tillgång till Snoezelen. Här ges möjlighet att stänga av sinnesintryck eller uppleva olika stimuli i en miljö som kan regleras för att passa den enskilda individens perceptionsförmåga. Snoezelen gör det möjligt att främja kommunikation och delaktighet, minska stress, skapa känslor av egenvärde, öka uppmärksamheten, öka koncentrationsförmågan, bygga upp relationer och öka den sociala förmågan.
Vanligtvis används Snoezelenmetoden vid behandling av utvecklingsstörda eller dementa personer. tre O är ensamma i Sverige att som behandlingshem erbjuda denna metod till pesoner inom psykiatrin och vi är även medlemmar i Nätverket för Snoezelen i Sverige.
Historik och grundidé
Snoezelen är en kombination av två holländskt ord som betyder snusa/lukta och dåsa/vila. Det startade i Holland på 1970-talet som en pedagogisk stimulans för personer med grav utvecklingsstörning. Idén spreds sig och kom till de nordiska länderna på 1990-talet. Man skapade speciella rum för att aktivera olika sinnen och för att koppla av. De olika rummen väcker nyfikenhet och vakenhet och detta ger en viss förbättring av koncentration och inlärningsförmåga.
Grundidén innebär att man erbjuder en person sinnesstimulering i en anpassad miljö kopplat till ett speciellt förhållningssätt. Förhållningssättet företräds av en enabler (möjliggörare) vilket utgörs av medföljaren. Medföljaren är en person från den funktionsnedsattes vardag som ska hjälpa till att skapa en trygg atmosfär. Medföljaren ska också uppmuntra den funktionsnedsatte att ta initiativ, välja, stimulera glädje och njutning samt vara uppmärksam på de signaler som personen skickar ut och därmed vara lyhörd för det samspel som uppstår.
Ordet Snoezelen är som sagt sammansatt av orden snuffelen (lukta) och doezelen (dåsa). Innebörden i dessa två ord beskriver vad aktiviteten innehåller: Att använda ett eller flera sinnen aktivt för att få information från omvärlden samt att vila/gå ner i varv.
Personerna som drev utvecklingen av Snoezelen i Holland är Jan Hulsegge och Ad Verheul som båda arbetade på De Hartenberg institutet, en institution för personer med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar. År 1978 skulle man åka på ett sommarläger och ville där prova att arbeta med stimulering av sinnena. De funktionsnedsatta hade tidigare visats sig ha svårt att ta till sig sinnesintryck och verkade inte alltid uppskatta eller reagera nämnvärt när det t ex erbjöds vistelse ute i naturen. På sommarlägret byggde man stationer med olika aktiviteter. Dessa innehöll användning av ljus, ljud, färger, dofter, massage/taktil stimulering och rörelse. Vid hemkomsten fortsatte man utveckla idéerna och byggde upp några liknande rum på institutionen.
Verheul och Hulsegge hade som utgångspunkt för detta en tanke om att man kan se människan ur fyra aspekter: perceptuell förmåga, tänkande, känsla och handlingsförmåga. Vi skapar själva en omgivning där vi kan utveckla, samordna och integrera dessa egenskaper. Har man en funktionsnedsättning som gör att man själv inte kan skapa denna omgivning kan inte heller dessa egenskaper utvecklas på ett tillfredställande sätt. Rummen man byggde upp var ett sätt att skapa en sådan omgivning. Utifrån detta och en brist på medveten stimulering för utvecklingsstörda utvecklade Verheul och Hulsegge Snoezelenmodellen. (Källa: Nätverket för Snoezelen i Sverige)